Iallafall gjorde de slut när dom bodde i Oslo ett tag, det gick så tvärt att jag aldrig fick säga hej då till John. Då var jag sju år.
Igår träffade jag John för första gången på åtta år eftersom han var och hälsade på ett tag i Sverige nu när han bor i Oslo fortfarande.
Jag var nervös men ändå oerhört glad att få träffas igen. Mamma var med också.
Vi fikade och pratade hur länge som helst, och han följde med till mamma för att se hur vi bodde. Det var så underbart att höra hans hur hans liv var. Vill så gärna träffa John igen, för man har glömt bort hur mycket man egentligen har saknat han. Så nu har jag ringt och frågat om vi kunde ta en fika imorgon. Det kan betyder så mycket att bara prata.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Alltid roligt med kommentarer