Dockdrömmen

Jag måste bara skriva ner min dröm jag haft inatt.
Den handlade om att jag sov över hos min syster Malin och hennes dotter Ronja.
Malin var väldigt frustrerad för att Ronja hade en docka som var besatt av henne. Alltså dockan på något sett levde. Den hade små små runda blå stirrande ögon och någon klänning på sig.

Och den som känner mig väl vet att jag är väldigt rädd dockor, så det var en väldig prestation för mig att vara där. Men iallafall, den här dockan kunde tilllexempel ligga åt ena håller och helt plötsligt vara vriden på ett annat sätt utan att man rörde på den. Om man drog iväg Ronja kunde dockan krypa efter på golvet på ett väldigt äckligt sätt. Så man var jämt tvungen att bära dockan med Ronja. Jag hatade att bära dockan så jag befallde dockan att le för att jag skulle våga bära den, den log fast fortfarande på något falskt sätt.

Natten jag skulle sova över hos Malin betedde sig dockan väldigt konstigt, den vred på dig otroligt mycket och hade saker skrivet i pannan med svart penna varje gång den vred sig, det sista ordet jag kommer ihåg när den vred sig tvärt var "Adjö".

Efter det klarade jag inte mer och sprang upp till vinden för att hämta en vit liten bok som handlade om dockor.Jag sprang fort ner och såg att dockan flyttat sig och låg nu där jag låg innan. Jag bläddrade i boken och såg massor av namn. Så jag frågade till dockan vad den var för slags docka...och han svarade .........Röfmorre!
Dockan hade inte längre små onskefulla ögon utan stora blå klara ögon.

Det är vad jag kommer ihåg av drömmen innan jag vaknade med händerna mitt på bröstet och hade händerna i en position som om jag skulle läst en osynlig bok och dessutom hörde några steg som gick på mitt plastgolv i mitt rum som försvann. Konstigt nog fanns det ingen hemma för mamma och Jonathan var i skolan. Kom att tänka på det där med fotstegen nu faktiskt. Antingen inbillade jag mig att jag hörde fotsteg men det där med händerna är jag helt säker på.
Fett skum dröm!

Min Tolkning:
Jag tror att eftersom dockor är en utav mina värsta fobier skulle dockan stå för rädsla och att jag gick emot det för att försöka få kontakt med mina egna rädslor, så att jag skulle arbeta med dom. I mina ögon verkade det som om dockan ville få hjälp och den vart mer "mänsklig" ju mer jag fick kontakt med den. Då tänker jag på ögonen, och på sättet han rörde sig i slutet av drömmen......mindre läskig.

Amanda